Så, tränar hon aldrig??

Jodå - hon tränar, hon har bara inte skrivt om något pass ännu! I helgen sprang jag dock ett av mina längsta pass hittils för i år, ett långpass på 17 km tillsammans med en kompis. Det är egentligen den här kompisen jag har att tacka för att jag överhuvudtaget har kommit dit jag är idag, men det kan bli ett helt eget inlägg någon annan dag.

Åter till lördagens långpass. Vi var sugna på en ny runda, alltså satte jag mig med hitta.se och spanade ut en lämplig runda. Efter att ha mätt upp den på jogg.se konstaterade jag att den kunde vara i rätt längd. Då det var lite oklart huruvida den tänkta rundan verkligen fungerade i verkligheten, eller om det bara såg bra ut på papperet så att säga, så tog jag bilen och provkörde lite. Tur det - för jag körde fel ganska snart och konstaterade samtidigt att det skulle bli en ganska kuperad runda. Tillslut hittade jag rätt, och till de boende på vägarna som jag krypkörde på sent en fredagkväll vill jag bara säga att jag är ingen inbrottstjuv som är ute och rekar - jag är bara en simpel joggare som vill hitta lite nya vägar =)..

Vid lunchtid startade vi så hemifrån mig, laddade med vatten i ryggorna och med snickers i fickan. (Efter att ha läst den här artikeln om hur man enkelt tillför energi på långpassen har vi numera alltid några småsnickers i fickan - funkar oförskämt bra faktiskt.) Vi joggar alltid i prat-tempo på våra långpass och kilometrarna har en tendens att bara ticka på! Jag älskar de här långpassen med kompisen - vi springer och småtjattrar och filosoferar om livet och vips så har vi passerat 10km utan att känna oss märkbart trötta. Just den här lördagen hade vi lite otur med vädret och det blåste galet mycket på en del ställen! De första 12-13 km kändes bra, precis som sist - det är sen, när det börjar ticka upp emot 15km som det för min del börjar bli lite stelt och stumt i benen. Sista tiden har jag även börjat få känningar på utsidan av höger skinka, det liksom drar ner emot knät när jag sprungit längre pass.

Efter dryga 1:50 var vi hemma igen, tempot är alltså inget att skryta med, högst medelmåttigt - men ändå är det en sån skön känsla att veta att vi redan nu är igång på längre distanser. Det är lovande inför första utmaningen i år, Göteborgsvarvet!